Kvällen innan jag träffar Magdalena gör jag research hemma vid datorn. En mörk natt har lagt sig utanför fönstret men bilarna som susar fram över Essingeleden, och som jag ser mellan aspträdets sista löv, lyser som ett streck i fjärran. Man skulle kunna missta det för gryning. Magdalena Åberg är kostymör och scenograf. Jag har nyss sett hennes tolkning av den bottenfrusna bohuslänska kusten som utgör skådeplats för Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar i Folkoperans gotiska tappning med libretto av Sara Bergmark Elfgren. Och det är inte bara Folkoperan som håller på med gotiska berättelser och skräck. Affischerna pyntar varje vrå av stadsrummet denna höst. Nicholas Cage har förlovat sig med en mycket yngre tjej från Japan och gett henne en svart diamant i förlovningsringen. Han är med i skräckisen Longlegs. Demi Moore gör body horror i The Substance. Hugh Grant spelar huvudrollen i Heretic, en skräckfilm han själv kallar avantgardistisk.
Varför är det så mycket skräck i kulturen just nu? Är det inte nog med folkmord och krig? Själv känner jag mig så nervskadad att jag blundar för minsta tänkbara obehag på tv. Jag äter bara vegetariskt och jag skänker pengar till Världsnaturfondens projekt för att rädda igelkottarna. Min hund däremot äter kött, dyrt kött, vad han vill. Jag klappar på hans huvud och låter honom välja promenad. Vi kommer inte hem på flera timmar.
Samtidigt går andra till bion för att se splatter.
Magdalena och jag träffas en tidig morgon i Östermalms saluhall. För tillfället arbetar hon med pjäsen Arv på Dramaten men hon har en hel del skräck i bagaget. Däribland Broadwayklassikern Sweeney Todd och Bortbytingen, en annan av Lagerlöfs klassiska berättelser. Själv är hon livrädd. Mörkrädd. Skulle aldrig titta på skräck. Inte en chans. Men på teatern går det bra.
— På teatern förvandlas det till ljusmoment och patinering. När jag gör det själv, då vet jag precis.
Hon tror att suget efter magi och förtrollning växer i en samtid där så mycket går att förklara. Världens mystik lockar oss. Hos Selma Lagerlöf finns en kristen sensmoral i botten. Mördarna ska straffas och systrarna ska återförenas, även om det sker i döden. Självaste havet har frusit igen med en is som aldrig släpper. Naturen håller igen på en vår som inte kommer förrän mördarna är fast.
Apropå ljus och mörker på teatern så finns det faktiskt ett till bra exempel på kulturens dragning till skräck denna höst och det är i utställningen om tysk expressionism som visas på Moderna museet. Filmerna Dr Caligaris kabinett från 1920 och Nosferatu från 1922 är klassiska exempel på hur den tyska stilen blev skräckfilmens särskilda estetik med sina förvrängda perspektiv, släpljus och förskjutningar.
Magdalena är övertygad om att vi behöver skräcken för att spegla det som pågår inne i oss. Det blir ett sätt att bemästra våra inre demoner när vi möter det i lagom dos. Men vi vill inte se för mycket. Håret måste hänga spökligt framför ansiktet. Vår egen fantasi är värst.
Jag bad en vän att ställa upp på intervju som skräckexpert. Hon älskar skräck. Först sa hon nej, att hon är en bluff, ingen riktig expert. Men sen sa hon okej om premissen var total anonymitet. För den anonyma skräckexperten är skräck besläktat med hennes konsumtion av porr. Jag förstår vad hon menar. Det kanske är så att de som gillar riktigt luriga, psykologiska skräckfilmer också… äh, jag vet inte.
Magasinet Slate definierade nyligen hösten skräcktrend som camp. Vad innebär det? Finstämda skribenter brukar citera Susan Sontags essä Notes on Camp från 1964 där Sontag beskriver det utmärkande som dess kärlek för det onaturliga. Camp beskrivs ofta som det extravaganta, det som är för mycket, det kvinnliga eller homosexuella. Oscar Wilde ska ha varit camp. Det ska inte vara bara ironiskt och pråligt utan det måste vara oväntat, nytt och lustigt därför. Om någon är ofrivilligt camp är det ett tecken på osofistikerad stil. Men det får inte heller vara för medvetet. Avsändarens verkliga ambition ska vara oklar och tvetydig. Är det skräck eller humor? Höstens skräck är på det sättet gränsöverskridande. Men varför? Enligt Slate kan en förklaring vara ett sug hos biobesökare att se filmer som man måste prata om. Även om det bara är med sig själv.
Andra ser politiska förklaringar.
Corinne Elicona är utbildningsansvarig på Mount Auburn Cemetery i Cambridge, populärkulturell expert och tillika skräckfilmskonnässör. Jag lärde känna Corinne på en forskarkonferens om död och begravning i Aten i april förra året. Corinne säger att vi befinner oss i en guldålder för skräck. Hon säger att varje tid har sin skräck som talar till just den oron som präglar tidsandan. För Corinne är det alltså inte bara det personliga mörkret som speglas i skräcken utan också det sociala och politiska mörkret.
— Här tänker jag på Nosferatu (1922) som kom efter första världskriget och som utforskade syndabockar och annanhet, Night of the Living Dead (1968) som kom under tiden för medborgarrättsrörelsen och handlar om den förändring och oordning som satts i rörelse av sådant som länge legat begravet och på Alien (1979) som handlar om kroppslig autonomi i kölvattnet efter Roe vs. Wade. Jag tänker också på They live (1988) som är en film från Reagantiden om antikonsumism och ojämlikhet i inkomst och förmögenhet. Och idag har vi filmer som The Substance (med Demi Moore, reds. anm.) som speglar vår tid av plastikkirurgi och influencers, I Saw the TV Glow om upplevelse av trans och könsdysfori och Longlegs (med Nicholas Cage, reds. anm.) som speglar en tid av fundamentalistisk religiös väckelse och återupplivande av satanspanik i de konspirationsteorier världen tycks vara besatt av.
Precis som Magdalena ser Corinne hur skräcken speglar vårt inre och låter oss närma oss det i en säker miljö. Men Corinne återkommer till skräckens politiska djup.
— Skräck handlar om det vi är rädda för och det är ofta sådant som känns obekant och som vi inte förstår. Som så ofta tenderar dessa saker att vara politiska ämnen. Skräcken tar sig an dessa ämnens absurditet genom att förvandla dem till enskilda katastrofer som till exempel en invasion av utomjordingar eller jordens undergång. Eller genom att förvandla människor till monster på ett sätt som får våra kroppar och hjärnor att röra sig mot det abjektiva. (Enligt en vanlig läsning av Julia Kristeva kan abjektet syfta på reaktionen som uppstår då gränsen mellan jaget och främligen i mig eller ”den andra” luckras upp. Klassiska exempel är öppna sår och människolik, reds. anm.).
Ur filmen Hereditary (2018)
Corinnes personliga skräckfavorit är Hereditary av den svenska regissören Ari Aster. Det är även en vanligt återkommande skräckfavorit hos vänner jag talat med. Jag såg den på bio en salong där besökare kröp ner på golvet för att komma undan. Själv åt jag SSRI-preparat det året och betraktade oberörd duken, lyckligt befriad från toppar och dalar. Fast kanske hade det trots allt inte med medicinen att göra? Kanske upplevde jag i själva verket min mörka själs totala vila. Den blev ju trots allt ljus till slut. Låt oss hoppas att politiken får uppleva det samma. Till dess väntar världen med andakt på en strimma av gryning.
Johanna Adolfsson är filosofie doktor i kulturgeografi och arbetar som universitetslärare, forskare och skribent med särskilt fokus på Israel och Palestina. Hon är verksam i Stockholm där hon för närvarande forskar om stadsnära begravningsplatser med särskilt fokus på muslimska begravningar i Sverige. För tio år sedan grundade Johanna Geografier och var redaktör för tidningens första fyra nummer: Kartan, Havet, Resa och Landskap.
Filmposter för Dr. Caligaris kabinett (1920)
GEOGRAFIER 