GEOGRAFIER

När man talar om mörker går associationerna till det svarta.  Den svarta färgen kan man inte mäta genom strålningsväglängd som man gör med andra färger. I stället är det i kontrast mot vitt – eller det ljusa – som det mörka upplevs. Svarta hål är svarta hål för att de saknar ljus. Ljuset är frånvarande. Därför förknippar vi delvis också mörker med tomhet, även om mörkret också har potentialen att dölja mycket som vi inte vill se. Mörkrets paradox ligger då i att det både döljer något och är tomt samtidigt.

En annan paradox som har med mörker att göra är Olbers paradox. Den innebär att eftersom Universum är oändligt och innehåller oräkneligt antal många stjärnor, som var och en för sig är en Sol, borde det rimligtvis vara ett någorlunda jämnt antal stjärnor på natthimlen och därför ljust oavsett var jorden befinner sig. Natten borde alltså inte finnas. Redan 1610 använde Johannes Kepler just detta som argument emot varför Universum inte kan vara utan slut och med ett oändligt antal stjärnor – vore det så borde det vara ljust.

Från vänster: Den heliga Franciskus i meditation av Francisco de Zurbarán (1635-39), Matteus kallelse av Caravaggio (1599-1600), Pauli omvändelse av Caravaggio (1600-1601)

De målningar som förknippas med den tidiga barocken, ljusdunkelmåleriet, skulle inte vara möjliga utan mörker. Klärobskyrmåleriet utgår från kontrastverkan. För de konstnärer som verkade i motreformationens Italien och Spanien, fungerade kontrasten mellan ljus och mörker i bilderna också som symbolik. Ett av de första och mest välkända exemplen är Caravaggios målning Matteus kallelse, som finns i kyrkan San Luigi dei Francesi i Rom. Målningen domineras av mörker. Ett sällskap sitter vid ett bord. Vid den ena kortsidan står två män och den ena pekar med utsträckt arm mot bordet. Ljuset i målningen faller på alla figurers ansikte och följer i övrigt det pekande fingret, i en skarp diagonal bakom de stående männen. För den som läst bibeltexten (Matteusevangeliet 9:9) blir mörkret snabbt laddat. Det är i denna passage som Jesus – mannen som pekar på bilden – klargör att han inte har kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare. Matteus kallas ut ur mörkret. Samma symbolik finns i Caravaggios Paulus omvändelse, som liksom Matteus kallelse är målad precis kring sekelskiftet 1600. Saul har här trillat av hästen och vi ser igen en diagonal som leder ljuset. Medan Matteus blev kallad av Jesus själv att resa sig upp och följa honom, möter Saul honom i en stark uppenbarelse som kastar honom till marken. Uppenbarelsen är i form av ett mäktigt ljussken, men källan är utanför bilden. Konsthistorikern Victor Stoichita har påtalat hur barockens målningar av helgons visioner har en emotionellt triggande, ja nästan emotionellt didaktisk karaktär, där den avbildades reaktion fungerar som katalysator för betraktaren (Victor Stoichita, Visionary Experience in the Golden Age of Spanish Art, London 1995). Det osynliga som är utanför bilden görs begripligt känslomässigt genom att vi ser reaktionen hos den som mottar visionen. På samma sätt har Caravaggio placerat ljuskällan utanför bilden, så att också vi som är i mörkret kan leva oss in i att vara i ljuset.

I de något senare spanska målningar som skildrar katolska kyrkans helgon, är mörkret kanske inte lika nära den klassiska dikotomin ljus-mörker, där det i symbolisk bemärkelse får representera rättfärdighet-synd. Mörkret som breder ut sig i Francisco de Zurbaráns skildring av Den heliga Franciskus i meditation till exempel, hjälper betraktaren att fokusera på figuren som skarpt kontrasteras mot bakgrunden. Det är en kontemplativ bild där bakgrundens enkelhet hjälper oss att hålla fokus. För en mediterande gäller det att komma förbi bruset av detaljer i omgivningen och fokusera. Bildens enkelhet med figuren i fokus och utan plottrig bakgrund ger oss möjligheten att mentalt förflytta oss till samma sinnesstämning som helgonet vi ser. Bildens komposition försöker alltså underlätta för att också vi som är utanför bilden ska kunna meditera över det vi ser, genom helgonet som vår prototyp.

Men är mörkret nödvändigt? Ungefär mitt emellan att Kepler påtalar det underliga i att natten finns trots att himlen är fylld av solar och att Zurbarán målar Den heliga Franciskus i meditation, ges Johannes av Korsets dikt Själens dunkla natt ut på spanska (1618). Den korta dikten följs av instruktioner. I korthet handlar den om det andliga mörker som kan få fäste i den troende, och hur det ur detta mörker kan komma ljus. I en mer samtida filosofs ord:

”Nåden fyller ut, men den tar sig in bara där det finns tomrum som kan ta emot den, och det är nåden som skapar tomrummet”

Simone Weil, Tyngden och nåden, Lund 1978, s. 53

Själens dunkla natt är när vi inte längre känner och erfar Guds närvaro, därför att vi har blivit tömda. Det är då, enligt Johannes av Korset, när vi genom emotioner inte längre berörs, som vi med hjälp av intellekt och reson måste ta oss fram till Gud, för att låta oss fyllas igen. Det är en period av tvivel, och det är det ljumma tvivlet som sedan leder oss ut ur mörkret till den ovidkommande gryning som alltid följer på natten. Johannes av Korset behandlar alltså mörkret som en potentiellt positiv kraft. ”Jag var i mörker och i trygghet” lyder första meningen av andra strofen. Det andliga mörker Johannes av Korset beskrev är inte den övergivna och förtvivlade människan, utan kanske mer likt vad Dante två sekler tidigare beskrev som att befinna sig i en ”nermörk skog” (Ohlmarks översättning). Själens dunkla natt kan förstås som samma typ av vägskäl, där Johannes av Korsets rekommendation i kommentarerna just är bönen och den intellektuella övertygelsen snarare än den sinnligt, emotionella varseblivningen av Guds närhet. Vi kan inte leta efter bevisen utanför oss, utan inuti oss själva.

Läste Zurbarán Själens dunkla natt? Kanske. Det är först i slutet av 1600-talet som Johannes av Korset saligförklaras och kanoniseringen dröjer till 1726. Oavsett konstnärens kännedom om det andliga konceptet ”själens dunkla natt”, så är en utvidgad tolkningsmöjlighet av mörkret som ofta omgärdar spanska helgonporträtt från 1600-talet, att de påvisar en verklighet också vi som betraktare i symbolisk bemärkelse kan känna igen oss i. Den mediterande Franciskus går in i sig själv och begrundar mysterierna. Det kanske vi också borde göra.

Wilfrid Stinissen kommenterar i förordet till en svensk utgåva av Själens dunkla natt, att ”Psykologiskt sett är människans naturliga förmåga inte avpassad för Guds ljus. Med blotta ögat kan man inte titta rakt mot solen.” (Wilfrid Stinissen, förord i Johannes av Korset, Själens dunkla natt, Tågarp och Glumslöv 2008, s. 16) Mörkret är på så sätt en förutsättning för att vi ska kunna se ljuset. Medan de svarta hålen är avsaknad av ljus, är stjärnornas ljus bländande. Vi kommer aldrig tillräckligt nära de svarta hålen för att helt sugas in i mörkret, och aldrig tillräckligt nära solen för att på allvar bländas. I stället navigerar vi oss fram, natt som dag, under en stjärnhimmel där mörkret omsluter oss på olika sätt.

Anna Jansson är ansvarig för donationer, partnerskap och PR på Nationalmuseum. Hon har en MA i konstvetenskap (Stockholms universitet), är ledamot i utskottet för konst och arkitektur i Stockholms katolska stift och skriver om 1600-talets bildkonst.