”Paradiset är en ö”
”Helvetet också.”, inleder författaren Judith Schalanskys bok Atlas över ökända öar. Meningen fångar den dubbelhet som präglat människors relation till öar genom historien. Öar har dels utgjort projektionsytor för drömmar och utopier, men de har också kunnat bli tyranniska strafforter. Avgränsade och avlägsna verkar öar har kunnat inge både skräck och förhoppningar, de blir skuggplatser långt ifrån fastlandets normer och lagar – enkla att exotifiera och överta.
Owe Ronström medverkar i det här numret med en essä om mytisk geografi, där han argumenterar för öars utmärkande roll i västvärldens idéhistoria. Trots att öar, endast utgör två procent av planetens totala yta menar Ronström att de har upptagit desto större plats i vår tankevärld.
I essän Distansen till ön och närheten till världen diskuterar redaktionsmedlemmen Alicia Skog ön som ett objekt för fantasi och drömmande. Med referenser till bland annat Hartmut Rosa och Virginia Woolf argumenterar Skog för att både öarnas och resandets dragningskraft är starkast som idéer snarare än som realiteter. Caroline Taracci Nilsson bjuder in till Eduard Glissants arkipelagiska tänkande. ”Mellan Europa och Amerika ser jag bara damm.” sa Charles de Gaulle, där det “damm” som åsyftas är de karibiska öarna. För Glissant illustreras här kolonialismens maktspråk där detta “damm” utgjort förutsättningen för sekel av välstånd. Martinique går inte att förstå utan sin historia i den koloniala relationen. Och Glissant finner i skärgårdens landskap ett relationellt tänkande: allt måste alltid förstås i relation till något annat. Ön är omgiven av vatten och vattnet förbinder den med andra. I dikten Mitt hjärta seglar över Atlanten av Lova Berggren uttrycks en aversion för öar som fenomen: de tenderar att vara opålitliga, och kan när som helst flyta iväg i havet.
I Alma Nyström Larssons text Kustlinjer framkommer ötillvarons isolering genom ett barns blick. I Johan Sandahls text Bland plastblommor och timer- belysning undersöks markägandets förändringar och sätts i sammanhang med betraktelser från de boende själva. Fram träder ett Visby där stigande huspriser tränger undan den bofasta befolkningen och där effekterna av öns popularitet kan stavas turismgentrifiering, vilket riskerar att förvandla Visby till en livlös kuliss. Sebastian Birgersson skildrar en slags fokuserad närvaro när han går i land på en ö i Vänern. I en drömsk skildring vidgar öns avgränsade sfär hans vyer mot den stora världen, och bort från sig själv. I sin dikt Heron Island, en ö utanför Australiens västkust, ger poeten Samuel Teeland uttryck för ambivalenta upplevelser. Heron Islands topologier inrymmer både blivande och annalkande undergång som överskrider gränser mellan både generationer och länder. Ida Hughes Tidlund uppmärksammar oss istället på öars geopolitiska betydelse. Den specifika dragningen av landsgränsen mellan Finland och Sverige bestäms delvis av en obebodd ö, Märket, eftersom gränser undflyr vattnets obestämbarhet och måste hängas upp på fast mark. I relation till dess geopolitiska relevans diskuteras följderna av ö-begreppets olika definitioner. Olle Eklund avslutar numret med en serie om ön Thule som i grekisk-romersk mytologi utgjorde den nordligaste platsen i den kända världen.
I den arkipelag av essäer, dikter, insikter och analyser som det här numret erbjuder framgår det tydligt att öar fascinerar och fängslar. Den dikotomi som Schalansky beskrev är i viss mån synlig här: vi får ta del av längtan efter det avgränsade, men också av skräcken för just det. Samtidigt överbryggar texterna dikotomin genom att djupdyka i öarnas nyanser vilket visar att de aldrig bara är antingen helveten eller paradis. Öar må vara avgränsade men har rum för mycket.
Alicia Skog, Amanda Beckman, Seif Saad
GEOGRAFIER 