Vem är rädd för blomsterlupinen?

Längs med många av landets vägar växer blomsterlupiner – blålila, rosa och vita, högresta och synliga. Med lupinernas ökande spridning utanför ordnade trädgårdars staket och närvaro i media såväl som i myndighetsarbete har blommans färgsprakande existens och livskraft börjat uppfattas på ett nytt sätt och skifta färg mot något dystrare.¹

Fram till 1826 levde blomsterlupinen (Lupinus polyphyllus) framför allt vilt i nordvästra Nordamerika. Efter att ha hänfört en ditrest skotsk botaniker som introducerade sitt nya fynd till Europa spreds den snabbt över kontinenten som trädgårdsväxt. Faktum är att redan i slutet av 1800-talet började den växa bortom trädgårdarna och förvildas. Under 1900-talet blev den allt vanligare längs järnvägar och vägkanter. Den betraktades som en vacker växt med kopplingar till barndomsminnen, midsommarfirande och svenska sommargeografier.

Under 2000-talets första decennier påbörjades dock ett skifte. Från att ha varit en älskad del av landskapet och sommarens blomsterprakt började den alltmer uppmärksammas som en aggressiv, inte hemmahörande art som tränger undan inhemsk flora och hotar den biologiska mångfalden. Särskilt har den lyfts som “ängsblommornas största fiende” och centrala, regionala och lokala myndigheter samt olika miljö- och trädgårdsorganisationer har på senare tid initierat en rad kampanjer och aktiviteter för att bekämpa lupinens spridning (för mer om lupinen, se Fremstad 2010; Frihammar et al. 2019; Lagerqvist et al. 2024).

Blomsterlupinen har alltså mörknat i det allmänna medvetandet. Den tycks ha blivit farlig, eller i alla fall förvandlats till en skönhet med en obehaglig bismak. Vissa beskriver den rent av som ful eller äcklig, en växternas mördarsnigel. Hur som helst är den på fel plats. Gång på gång, i samtal och i media, verkar lupinens nya beteckning som “invasiv” (mer om detta begrepp nedan) behöva fastslås som det viktigaste av dess karaktär, även om många i en annan del av samtalet urskuldande erkänner att de tycker att den är fin. Ofta nämns barndomsminnen vari lupinen blommar med hjälp av släktingars flit. Även jag minns mina barndoms lupiner, framför allt kring huset som farmor hyrde utanför Falun. Blomman kunde vecklas ut så att ett litet huvud som såg ut som en kolibri dök upp.

Men tillbaka till nutidslupinen och det obehag som verkar ha smugit sig in i något som tidigare var enkelt och fint. Dess tilltagande existens verkar skapa en känsla av osäkerhet och fara mitt i det bekanta sommarlandskapet. Lupinen har gått från att vara en bekant och behaglig natur – en del av floran som vi kan smycka vår värld med, beundra och som gör som vi vill – till att bli en oroande och svårhanterlig natur som är fel. På fel plats och med fel beteende. Den har till och med blivit ett hot mot annan natur, särskilt den natur vi är vana med. Här påminns jag om begreppet “det kusliga” som Sigmund Freud populariserade. Det kusliga är det okända i det kända, något otryggt som dyker upp i det trygga och skapar oro och förvirring (Hansson 2019). Freud beskriver det kusliga som “någonting som borde ha stannat i det förborgade men som har trätt fram” (Freud 2009, s. 342). Den blomma som vi trodde var bekant och angenäm framträder som något annat, som ett hot. Här kan en kuslig stämning infinna sig, från insikten att lupinen och naturen – som vi kanske vanligtvis tänker på som skön, pålitlig och hanterbar – har en annan sida som inte borde finnas eller åtminstone inte synas eller vara verksam. Lupinen påminner oss om att planeten förändras, att förändringarna är smärtsamma och att vår kontroll över allt detta är begränsad. Något vi inte vill veta, men kanske redan vet.

När lupinen idag utpekas som hot och problematisk art i behov av utrotningsåtgärder görs det utifrån kategorin och problemformuleringen “invasiv främmande art”. Vad betyder det egentligen? Naturvårdsverket, och många andra röster från lokal till global naturvård, svarar: “Invasiva främmande arter är arter som med människans hjälp flyttats från sin ursprungliga miljö och i sin nya omgivning börjar sprida sig snabbt och orsakar allvarlig skada för ekosystem, infrastruktur eller människors hälsa”. Problemformuleringen är dock mer invecklad än det kan låta i media, myndighetskommunikation och policys. Det är långt från ett givet, naturligt problem med enkel lösning. Det är ett komplex som handlar om människors gränsdragningar i tid och rum för vad som anses vara ursprungligt, tillhörande och inhemskt och vad som inte anses vara det. Det handlar om kategoriseringar av vad som ekonomiskt, socialt och biologiskt anses vara värdefullt respektive problematiskt i samhället. Och alltid med människan och hennes system i centrum, i såväl orsaker som bedömningar. De situationer som kategoriseras som problem med invasiv natur baseras på samhällets arrangemang och rovdrift på naturen. Det invasiva är synliga, materiella och lättutpekade symptom på de miljöproblem med artdöd, klimatförändringar och utarmning av resurser som planeten redan nu känner och som kan te sig för stora för att greppa och åtgärda. Det finns mycket att säga om problemformuleringen kring invasiv natur, men utrymmet här är för litet. Som tur är har andra geografer varit bra på att formulera bristerna i denna problemformulering och ifrågasatt dess rimlighet i en faktisk och hållbar hantering av dagens och framtidens miljöförändringar (se t.ex. Head et al. 2015; Gibbs et al. 2015; Warren 2021).

Arbetet mot blomsterlupinen är alltså en del av ett omfattande miljöarbete som kretsar kring detta fenomen som kategoriseras som invasiva främmande arter. Ett nytt mörker har ändrat scenografin för naturvårdande instanser världen över. Vid sidan av minskning eller frånvaro av delar av naturen (t.ex. artdöd) finns nu en problemformulering som går ut på ökning och närvaro av delar av naturen, en ökad fokus på flora och fauna som är på fel plats och beter sig fel. Växer för fort, tar över, skuggar, jagar, tränger ut och ger sämre förutsättningar för mer uppskattade arter – människa eller andra. En ny tillvaro där vi inte bara noterar och oroar oss för minskning, brist, skörhet och frånvaro av delar av naturen utan också är väldigt medvetna om överflöd, livskraft och närvaro av andra delar av naturen.

Och plötsligt ser jag den också överallt. Den felaktiga växtligheten. Den för starka växtkraften. Blommorna och bladen som tar över. Förändrar. Det är svårt att inte notera när man väl har börjat notera. Blicken har ställts in och skärpts. Ögat fastnar på (eller letar efter?) upprepningarna. Även här! Och här. Tar det aldrig slut? En bilresa från Sveriges östkust till västkust och de blålila lupinerna binder samman stora delar av utsikten från bilfönstret. Från ett tågfönster syns hav av frodiga flikiga blad och högresta stjälkar. Jag känner att jag reagerar, att det känns lite kusligt. Jag kan förstå det där mörkret som allt fler verkar få i ögonen när lupinen kommer på tal. Förutom vissa arters rumsliga synlighet är en temporal dimension märkbar här. Våren och försommaren – säsongen för växtkraft och blomsterfröjd – är tiden då den nya florans acceleration blir extra påtaglig, både på promenader och i media. Kanske kan vi här se något av en omladdning av våra årstider? Att vår och sommar går från En vänlig grönskas rika dräkt till att alltmer bli Den blomstertid nu kommer med olust och hot snarare än fägring stor. Det blir en tid då den oönskade grönskans kraft och spridning verkligen syns och materialiserar pågående miljöförändringar.

Miljöhumanisten Michelle Bastian (2012) har föreslagit att vi behöver andra typer av klockor eller tidsvisare för att förstå klimatförändringar och miljökriser och agera i tid. Lupinens allt snabbare framfart över växtrummet och andra arters minskning berättar absolut något om att planeten och dess habitat för många olika arter förändras snabbt. Det säger något om en mörknande värld och om stora förändringar i miljön som vi redan kan se och känna. Det gäller bara att inte fastna i de synliga och kusliga symptomen snarare än de komplexa grundorsakerna. Och om vi tittar på allt som skapats i samhället och som påverkar vår planet – fabriker, kapitalism, köpcentrum, naturresursutnyttjande, urbanisering, kolonialism, monokulturer, krig, klimatförändringar, masskonsumtion och mil av betongytor och asfaltsvägar, listan tar aldrig slut – har i alla fall jag svårt att utpeka blomsterlupinen med sin framväxt i ytorna bredvid våra vägar som ängsblommornas största fiende.

Maja Lagerqvist är docent och lektor på Kulturgeografiska institutionen vid Uppsala universitet. Hennes forskning rör sig kring historisk geografi, mobilitet över landskapet samt natur- och kulturarv. Just nu forskar hon om hanteringen av det som kategoriseras som invasiva främmande arter i Sverige.

Referenser

Bastian, M. (2012). Fatally confused: Telling the time in the midst of ecological crises. Environmental Philosophy, 9(1), 23–48.
Fremstad, E. (2010). NOBANIS–Invasive alien species fact sheet–Lupinus polyphyllus. Online Database of the European Network on Invasive Alien Species.
Freud, S. (2009). Konst och litteratur. Stockholm: Natur och kultur.
Frihammar, M, Kaijser, L & Lagerqvist, M. (2020) Invasion i kulturarvslandskapet: Om växter i rörelse och naturen som minnesarena. I L. Gradén & T. O’Dell (red) Kulturarv i förändring, Lund: Studentlitteratur AB, s. 195–219.
Gibbs, L., Atchison, J., & Macfarlane, I. (2015). Camel country: Assemblage, belonging and scale in invasive species geographies. Geoforum, 58, 56-67.
Hansson, E. (2019). “Det känns fel”: Om det svenska samhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare, 2014-2016. Uppsala: Uppsala universitet.
Head, L., Larson, B. M., Hobbs, R., Atchison, J., Gill, N., Kull, C., & Rangan, H. (2015). Living with invasive plants in the Anthropocene: the importance of understanding practice and experience.  Conservation and Society, 13(3), 311-318.
Lagerqvist, M., Frihammar, M, & Kaijser, L (2024) The Great Lupine Combat Day. The Traditionalization of Eradication in Times of Crisis. Social & Cultural Geography. 1–21. https://doi.org/10.1080/14649365.2024.2394083
Warren, C.R. (2021). Bey

¹ Den här reflektionen baseras på att jag i åtta år, tillsammans med mina kollegor, etnologerna Lars Kaijser och Mattias Frihammar vid Stockholms universitet, har varit intresserad av fenomenet invasiva främmande arter och vad det gör med samhället och vice versa.

Foto: Kvinna i grårandig kavaj och svart hatt (1941) av Gunnar Lund, Nordiska museet.