”Seid unbequem, seid Sand, nicht Öl im Getriebe der Welt”
Telefonen gick varm i Hamburgs radiohus, den där kvällen i april 1951, när författaren och dramatikern Günter Eich nådde ut i de västtyska stugorna med Träume (Drömmar), en radioteater i fem akter. Det samlade omdömet var förgörande. ”Det är på tiden att polisen ingriper. Detta gränsar till fullkomligt vansinne!” Träume tar med lyssnaren på en resa över fem kontinenter, men det är knappast en behaglig färd som väntar. Det är mardrömmar vi har att göra med: medvetslösa och skruvade fantasier i huvudet på helt vanliga människor. I dramats ramberättelse får vi höra att det förmodligen bara är skurkarna som drömmer sött i den här världen.
Den första berättelsen, Europa, tar vid i ett kompakt mörker. En familj över fyra generationer sitter i en fönsterlös godsvagn som rör sig mot ett främmande mål. I bakgrunden dunkar tåghjulen mot rälsen och vi får höra om resenärernas rädslor. Världen utanför är förvriden, människorna har förvandlats till jättar och ljuset där utanför är obönhörligt. Dessutom finns där minnet av de uniformerade männen, de män som grep dem och spärrade in dem i tågvagnen. Günter Eichs drömmar förenar två typer av hotbilder. Samtliga avsnitt ger exempel på både yttre faror och förvrängningen av det välbekanta. Drömmen Asien – för övrigt det avsnitt som föranledde den största anstormningen av klagomål – inleds med ljudet av en ringklocka. Två unga föräldrar och deras lille son välkomnas av en äldre, kinesisk dam som bekräftar: ja, det är hon och hennes man som satt in annonsen i tidningen. Ljudet av en check som rivs ur ett häfte beseglar pojkens öde. Efter transaktionen för damen in barnet till den väntande tjänsteflickan i köket. Där blir han uppskuren, hans organ blir förberedda till en måltid och hans blod blir tappat till det livselixir som husets skröplige herre så akut är i behov av. Damen och hennes man är tydliga monster utan några konstigheter eller suddiga konturer. Deras kannibalism och vampyrism lämnar få tvivel. Men föräldrarna, vad hände med dem? De som i drömmens början kammade pojkens rufsiga hår och nämnde honom kärleksfullt vid namn. Tryggheten har förvandlats till något fruktansvärt. I Australien jagas en familj över ett ödsligt nattlandskap av en blind liten man utan ansikte. Familjen har fördrivits från sitt hem och när de söker skydd i närmsta hus blir de förvisade. Grannfrun har redan allierat sig med förövaren. Vänner blir till främlingar när dörrarna stängs framför de flyende. Samtidigt som den omedelbara faran kommer allt närmare förtätas även den kusliga känslan vi drabbas av när det välbekanta blir till det okända.
Skräcken kopplas till platsen på ett inte alltid oproblematiskt sätt. Drömmen om det blodtörstiga asiatiska paret, men kanske framförallt drömmen om Afrika betjänar sig av exotifierande föreställningar om främlingen och dess gränsupplösande praktiker. Blicken kommer utifrån och platsens invånare förblir stumma. Till skillnad från de andra berättelserna är drömmaren i Afrika inte ens en representant för kontinenten. Här är det istället en feberyr ryss som får fantisera fritt om fjärran länder han aldrig besökt.Två ryska landsmän är på en expedition genom en afrikansk urskog. De ledsagas av en grupp lokala bärare och en kock som bjuder dem på en välsmakande gryta. Det dubbla hotet uppenbarar sig snabbt: samtidigt som de två männen hör ljudet av taktfasta trummor komma allt närmare blir förgiftningen tydlig. Maträtten inducerar minnesförlust. I ett tilltagande drogrus tappar männen begreppet om verkligheten och vansinnets bråddjup öppnar sig. Deras deliranta rappakalja drunknar i ljudet av de annalkande trummorna. I pjäsens avslutande dröm Amerika befinner vi oss i en vacker lägenhet i New York. En nygift ung kvinna är uppspelt över att hennes mor äntligen kommit på besök för att ta del av det välstånd äktenskapet inneburit. Utsikten över parken, floden och skyskraporna är storslagen. Modern är imponerad, men när hon slår sig ner i soffan störs hon av ett gnagande ljud. Dottern tvingas till bekännelse: bakom den vackra fasaden håller termiter på att äta upp huset inifrån. De lämnar bara ihåliga skal efter sig. När mannen kommer hem från kontoret förklarar han att detta gäller även människorna. Själv är han inte långt ifrån att falla i bitar och av modern, hon som somnade på soffan, återstår nu bara tunn hud, spänd över ett urgröpt hålrum. Genom fönstret hörs den annalkande åskan, ett förgörande oväder som kommer förstöra allt sin väg.
Günter Eichs mörka drömlandskap är en rädslans geografi. Koloniala fantasier blandas med minnet från det närliggande förflutna och oron inför framtiden. Både Europa och Amerika är drömmar om civilisationens förfall. I den första drömmen täpper människorna till hålet i tågvagnens vägg, de vill inte se verkligheten, utan stannar hellre i den välbekanta instängdheten. Samtidigt förs tankarna förstås till de fönsterlösa tåg som rullade över kontinenten bara tio år tidigare, fyllda med människor som inte hade något val än att stanna i vagnen tills de nådde sin fasansfulla destination. Amerika blickar mot samtiden: överflödet går hand i hand med tomheten, glättigheten med meningslösheten. Dessutom påminner oss mullret i bakgrunden om att allt det där ändå inte kommer spela nån roll i det ögonblick atombomben slår ner. Men det finns hopp! Günter Eich sätter sin tilltro till den politiska människan. Hon som förblir vaken och vaksam gentemot maktens övergrepp är den människa, vars liv vi bör göra till vårt. Drömmarna avslutas med en dikt och den sista raden har gått till den tyska litteraturhistorien: ”Var obekväma, var sanden, inte oljan i världens maskineri!”
Karl Gauffin är forskare och docent vid institutionen för folkhälsovetenskap, Stockholms universitet. Hans forskning handlar framförallt om ojämlikhet i hälsa.
Foto: Günter Eich tar en cigarett vid en läsning i Rendsburg 1967.
GEOGRAFIER 